Fick en mayakalender-kalender i julklapp av en välmenande vän i fjol. Så hela året har den nu hängt vid min arbetshörna och påmint mig om att den yttersta tiden är nära. Ja faktiskt, så är IDAG den sista dagen i den här tideräkningen, enligt de som har kalkylerat den här mayakalendern (det finns några andra teorier om datum också, men dem struntar jag i). Fram tills idag så har då mänskligheten tagit sig upp igenom nio lager av undervärld, och imorgon ska vi träda in i de tretton himlarna, förfäderna från stjärnbilden Plejaderna ska återkomma och mänskligheten ska vakna upp i en ny soluppgång!
"Långtidskalendern fullbordas." Spännandes spännandes... Jag har då ena enorma förväntningar på morgondagen, hoppas på regnbågar och fyrverkerier och magiska upplevelser i en helt ny medevetandenivå, jihooo! (Hoppas inte på: ufon och aliens, min stora skräck. Stanna ni hemma i Plejaderna, tack.)
Eller så händer absolut ingenting. Stor besvikelse. Men hellre ingenting än ufon, helt klart...
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
torsdag 27 oktober 2011
lördag 22 januari 2011
Meteoritnedslag i fjällen
Idag var jag i JMK och handlade och hämtade hundmat. Innan jag kom hem igen hade det nästan blivit helt mörkt. Jag hade bara ett par kilometer kvar hem när jag plötsligt fick se ett jättestort "stjärnfall" rakt över fjället Kassavare. Och jag blev förvånad över hur rädd jag faktiskt blev! Det riktigt ryste i hela kroppen.
Grejen är att jag har blivit riktigt skrämd av kraftiga meteoritnedslag två gånger de senaste åren. Första gången var på vårkanten för ett par år sedan. Vi satt ute vid ett vindskydd vid sjön och eldade, det var fullt dagsljus, när vi plötsligt hörde ett väldigt starkt explosionsljud. Vi trodde på allvar att våran bensinmack hade exploderat! Det gick som inte att begripa vad som annars kunde framkalla ett sånt hemskt ljud. Det lät som en bomb, det bara dånade i fjällen. Men inget hade hänt. Vi frågade folk runt omkring om de visste något, men inte. Jag minns inte om vi fick veta vad det var som hade låtit.
Andra och värsta gången var förrförra vintern. Det var sent på kvällen och vi satt vid köksbordet. Plötsligt lystes hela dalen upp av ett starkt grönblått sken, som varade i ett par sekunder. Det var som att en bil lyste rakt in i huset med strålkastarna. Efter några sekunder hördes ett dånande muller, det lät som en flock med hästar som skenade. Det var så otroligt overkligt och skrämmande, det är nästan svårt att förklara upplevelsen. Men sen blev det tyst igen. Efter en tid fick vi läsa att det slagit ner en meteorit i Kirunafjällen, och vi antog väl att det var det nedslaget som känts ända hit.
Har jag varit för godtrogen om jag trott att det sitter en massa snubbar på något "rymdinstitut" och räknar ut var meteoriter kommer att slå ner, och varnar de människor som eventuellt är i riskzonen att drabbas av nedslagen? Var det bara "tur" att den meteoriten slog ner på ett obefolkat fjäll eller var det någon som visste att den skulle slå ned just där?
Tycker också det är ganska konstigt att såna kraftiga meteoritnedslag får så pass liten uppmärksamhet i media. Det kan jag banne mig inte förstå. Kvällstidningarna som älskar att skrämma vettet ur folk, "köldchock", "dödskyla", och allt vad det nu är de larmar om. Är meteoritnedslag lite för farligt att skrämmas med?
Nä. Nu ska jag varva ner. Koka lite te och njuta av livet! Vem vet när en meteorit kommer dånande ner i skallen...
Grejen är att jag har blivit riktigt skrämd av kraftiga meteoritnedslag två gånger de senaste åren. Första gången var på vårkanten för ett par år sedan. Vi satt ute vid ett vindskydd vid sjön och eldade, det var fullt dagsljus, när vi plötsligt hörde ett väldigt starkt explosionsljud. Vi trodde på allvar att våran bensinmack hade exploderat! Det gick som inte att begripa vad som annars kunde framkalla ett sånt hemskt ljud. Det lät som en bomb, det bara dånade i fjällen. Men inget hade hänt. Vi frågade folk runt omkring om de visste något, men inte. Jag minns inte om vi fick veta vad det var som hade låtit.
Andra och värsta gången var förrförra vintern. Det var sent på kvällen och vi satt vid köksbordet. Plötsligt lystes hela dalen upp av ett starkt grönblått sken, som varade i ett par sekunder. Det var som att en bil lyste rakt in i huset med strålkastarna. Efter några sekunder hördes ett dånande muller, det lät som en flock med hästar som skenade. Det var så otroligt overkligt och skrämmande, det är nästan svårt att förklara upplevelsen. Men sen blev det tyst igen. Efter en tid fick vi läsa att det slagit ner en meteorit i Kirunafjällen, och vi antog väl att det var det nedslaget som känts ända hit.
Har jag varit för godtrogen om jag trott att det sitter en massa snubbar på något "rymdinstitut" och räknar ut var meteoriter kommer att slå ner, och varnar de människor som eventuellt är i riskzonen att drabbas av nedslagen? Var det bara "tur" att den meteoriten slog ner på ett obefolkat fjäll eller var det någon som visste att den skulle slå ned just där?
Tycker också det är ganska konstigt att såna kraftiga meteoritnedslag får så pass liten uppmärksamhet i media. Det kan jag banne mig inte förstå. Kvällstidningarna som älskar att skrämma vettet ur folk, "köldchock", "dödskyla", och allt vad det nu är de larmar om. Är meteoritnedslag lite för farligt att skrämmas med?
Nä. Nu ska jag varva ner. Koka lite te och njuta av livet! Vem vet när en meteorit kommer dånande ner i skallen...
onsdag 19 januari 2011
Vintervärld
Solen har äntligen orkat upp över horisonten igen. Den är borta mellan Lucia och elfte januari, nästan en månad. Nu är den uppe ett par timmar, åh så efterlängtat! Så vackert allt blir i solskenet!
Vår vackra lilla by. Här bor jag och min familj och våra respektive, vi är sju personer sammanlagt. I år är det 200 år sedan våran förfader från Kvikkjokk utsynade det här hemmanet.
onsdag 13 oktober 2010
Sorgligt men lite spännande
Idag testöppnar de dammluckorna i Seitevaredammen, en väldigt ovanlig händelse, så vi packade med oss termosar och kameror och for dit i förmiddags. Där var det mycket folk. De öppnar fler och fler luckor och bottenpluggar under dagen och det största flödet beräknas komma vid klockan fyra i eftermiddag. (Fantiserar lite om att de inte ska kunna stänga luckorna, att älven ska bryta sig fri och att de dränkta landen åter ska få se dagens ljus...)



Vattnet forsar ut ur dammluckorna, som man inte fick så bra vy över på grund av säkerhetsavspärrningar.
Det behövdes många små gubbar med gula hjälmar för att öppna dammluckorna.
Vattenmagasinet. Här under ytan vilar för evigt vackra land av skogar, bäckar, myrar, små sjöar, nybyggen och boplatser. I bakgrunden syns Skierfeklippan i Aktse som en triangel, och där bortom Sareks nationalpark.
På bron i Tjåmåtis stod Åke och väntade på flodvågen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

