Nytt liv och ny snö

Jag blev moster igår kväll, tjohoo så kul! Nu kan vi andas ut här i byn efter att ha väntat och väntat och varit lite smånervösa och otåliga i flera dagar. I morse snöade det till råga på allt och världen blev så extra vacker! Har bara strövat runt idag och funderat på livets små och stora mysterier...

Lycklig och tillfreds (och allmänt ofokuserad!) när jag får smyga runt på de uråldriga holmarna som är mitt hem.

Vintervärld

 Solen har äntligen orkat upp över horisonten igen. Den är borta mellan Lucia och elfte januari, nästan en månad. Nu är den uppe ett par timmar, åh så efterlängtat! Så vackert allt blir i solskenet!

Vår vackra lilla by. Här bor jag och min familj och våra respektive, vi är sju personer sammanlagt. I år är det 200 år sedan våran förfader från Kvikkjokk utsynade det här hemmanet.

Ljus och värme

December började med ett stort väderomslag igår kväll, från många minus till nollgradigt och hård vind. Det blåste så det dånade under natten, all snö blåste av träden så att det var virvlande vitt ute. Vid fyra på natten blev det strömavbrott och felet var inte lagat förrens halv åtta nu ikväll! Så vi har haft en lugn dag i gammeldags stämning med massor av stearinljus och bokläsning efter att mörkret lagt sig.

Mormor satt och skrev julkort i sitt kök med en hel bricka av olika ljus framför sig. Hon berättade om när strömmen för första gången slogs igång här i byn, det var den tredje december 1955, dagen då hon och morfar gifte sig! Kan knappt föreställa mig vilken speciell dag det måste ha varit!

Tulikivin har fått brinna sedan solnedgången idag (efter klockan 12...) för att lysa upp i köket och laga mat. Bakugnen är helt fantastisk att ha, jag lagade kyckling till middag i den och den blev helt perfekt stekt, lika snabbt som i el-ugnen men mycket saftigare! Nu har vi 28 grader i köket, trots att vi haft fönstrena på vid gavel, ha ha ha!

Vi roade oss på kvällskvisten med att laga en stooor fin islykta som fick lysa upp framför huset!

Allhelgona

Här är vi. Det är natt. 

Vi kommer hit och försvinner igen, 

och så som de älskande lämnar varandra, 

ska vi också lämna varandra, 

så som världen säkert också lämnar oss till slut.

- fritt översatt från Geir Gulliksen

Elsan Lauren Neitan wuokokes Wiesom ja salog Jabmen

I en bunt med gamla släktbrev gjorde jag nyss ett intressant fynd. Där låg ett litet häfte med en kristen berättelse på lulesamiska, från 1811. Den heter "Elsan Lauren Neitan wuokokes wiesom ja salog jabmen" och är skriven av en präst som hette Theophilus Gran, som var verksam i bland annat Jokkmokk, där den här historien utspelar sig. Jag googlade och hittade bra info, en avhandling om själva berättelsen här (pdf, sidan 27). Dock står det ingenting om att den ska vara översatt till samiska. Originalet är på svenska, och heter "LAPPFLICKAN ELSA LARSDOTTERS UPPBYGGELIGA DÖDSSÄNG OCH SALIGA DÖD".

Försidan. Historien handlar om stackars Elsa kommer till skolan i Jokkmokk och blir väldigt sjuk i lungsot. Hon samtalar med prästen under sin sista tid, om sin längtan efter att ta nattvarden och att dö. Ingen mysläsning direkt!

Första sidan. Det börjar typ ungefär: i början av året 1764, kom till Jokkmokks skola en sameflicka som var tretton år, och hon hette Elsa Larsdotter, från Sjokksjokk.

Sista sidan. Elsa dör till psalmsång. Först har hon dock bekänt sina synder (hon somnade när hon vallade renar så att två försvann).

Potatislycka

Idag har vi tagit upp "Årrenjarka-halvmandeln", världens godaste, finaste och friskaste potatis! Den växte till sig rejält på slutet och det var massor av potatis i år. Det är vår helt egna släktsort som har odlats här så länge någon kan minnas. I början av 1800-talet kom vår släkt hit från Kvikkjokk och då hade de med sig den. Det är en fin känsla att vi fortfarande äter precis samma potatis. Våra strävsamma småbrukarförfäder har inte lämnat arv efter sig i form av silverskatter eller rikedomar, men jordens GULD är ett arv som vi har att förvalta i all framtid!

SOS inspiration

Förmiddagen har ägnats åt utgrävning av en ny rabatt framför uppfarten till vårat hus. Har stått och svettats och hackat i den stenfyllda marken och tänkt på mina förfäder som började odla marken här. Bröt upp alla dessa vallar för hand, förvandlade skog till betesmark och odlingsytor. Helt otroligt vilket jobb. Men vilket fint arv vi har kvar att förvalta.

Det blir fint! Gillar njurformen, eller vad man ska kalla den. Har lite ångest för vad jag ska plantera där, dock. Min älskade perennrabatt som jag anlade ifjol är jag så sjukt nöjd med, fattar inte hur jag kunde få till det så perfekt på första försöket! Nybörjartur tror jag det kallas. Nu är jag lite mer velig och tveksam. Gillar ju den engelska stilen där man blandar buskar med perenner och örter till ett lite vilt och slumpmässigt intryck.

Behöver ny inspiration och en ny tidning! Senaste året har jag prenumererat på Gardeners World, en riktig kvalitetstidning med massor att läsa. Har knappt hunnit läsa allt i dem faktiskt så jag gör en paus med den och beställer en prenumeration av Gardens Illustrated istället. För mig är det ett måste att ha en egen tidning som kommer, för för oss här ute i bushen är det en jättegrej när vi får post, ha ha!

Väggarna minns

På väggarna i den gamla delen av fjällstationen i Kvikkjokk finns målningar vars mönster sägs härstamma från det gamla hus här i Å där min morfar föddes. Det huset är tyvärr rivet för länge sedan och ingen levande vet hur det såg ut. Men om det är sant att det var såna här målningar på väggarna, så är det ju otroligt rörande att de är bevarade på detta vis. Nu har jag dokumenterat dem också, på dagens sightseeing i grannbyn. Har sån lust att måla likadant hemma faktiskt, ta hem mönstrena till byn igen.

Besatt av NAMN samt Upptäkten av Campbell-galleriet

Är det något jag verkligen är genuint galen i så är det vackra namn. När jag var liten "samlade" jag på hästnamn, jag satt och skrev av travtabeller och såg på alla hästhoppningstävlingar på tv och hade låååånga tjatiga namnlistor. Nu är det mer människonamn jag är inne på. Det mest spännande som finns är när folk jag känner får barn och ska välja ett namn. Jag blir rent nervös, speciellt om de tar lång tid på sig att bestämma. Lite sjukt är det nog. STACKARS mina eventuella egna barn, de kommer ju att heta Pippilotta Rullgardina och värre än det!

Jag har alltid varit mest förtjust i nordiska namn, det kulminerade nog ifjol när jag var helt övertygad om att Björk och Lill-Fura måste vara världens vackraste flicknamn. Nu har jag nog blivit lite överdoserad av nordiska namn och börjat glida in mer på namn i stil med Laura och Vivienne. Fast jag som nu är så gammalmodig och intresserad av släktens historia tycker ju självklart att det är fint med de gamla återkommande släktnamnen. Jag själv har bara gamla släktnamn, och jag har alltid haft glädje av känslan av att vara en del av historien även om jag ibland önskat att jag hetat Viktualia Efrahimsdotter.

En av de flera tidigare "Magdalena-Mannbergorna", dock inte den äldsta kända Magdalenan i min släkt. Bild från boken Jokkmokk - natur och kultur genom tiderna. "Clockerens dotter" Eva Magdalena Manberg i Quickjock, avtecknad av den besökande skotten John Francis Campbell, 1850. Klicka på länken för att se bilden i färg. Denna man, "Klockern at Quickjock" torde då vara hennes far, ännu en av våra Mannberg-förfäder. Har aldrig sett den bilden förut. Det där Campbell-galleriet var väldigt intressant att se måste jag säga.

Solsken, rosor, älgar och kärlek!

Fantastiskt bröllop igår då min tremänning gifte sig. Strålande sol hela dagen, bländande fjällvyer från kyrktrappan i Kvikkjokk och ett supervackert brudpar. Så otroligt fint! Jag satt och snyftade från början till slut under vigseln, ja herre min je, det var en pärs!

Två små älgbröder ville också vara med!

Me and T-H.

Årrenjarka-dräkten

Folkdräkter av alla de slag är i mina ögon det vackraste som finns! Dregglar alltid över alla dessa vackra samiska, norska, färöiska (ja där har de svinsnygga dräkter!), hälsigska, jämtska, dalska dräkter, ja you name it, det är så fint. Här uppe i Norrbotten finns det tyvärr ingen sån jättegammal tradition med folkdräkter. Den äldsta officiella Norrbottensdräkten komponerades 1912 och arbetades om till 1956. Här nedan är dräkten från 1912 för Pite älvdal. Det finns en i princip likadan dräkt för varje älvdal, det enda som skiljer är bottenfärgen på kjoltyget (som är smalt grön-rödrandig) och färgen på förklädet. För Pite älvdal är bottenfärgen blå, en sån har min moder, den har min mormorsmor vävt och sytt.

Jag posar i släktdräkten.

På 80-talet blev det tydligen lite populärt med folkdräkter igen och då knåpades det ihop olika mer eller mindre lyckade dräkter. Vad sägs till exempel om Vuollerim-dräkten från 1994 med Vattenfallsblå väst och skinnpåse från "stenåldern"...


I Norge är ju bunader lite mer seriös business. I Sverige finns det inte ens en bra sida på internet med alla svenska dräkter, men istället hittade jag genast norska Husflidens sida med bilder på en massa dräkter. Åh, de har ju så flotta grejer alltså! Till exempel den här från Öst-Telemark.

Men i alla fall, det var hit jag skulle komma, att nu har jag bestämt mig för att sy en egen Årrenjarka-dräkt! Och då får alla petiga gnälltanter på hembygdsföreningarna säga vad de vill om vad som är korrekt eller inte. Nu tar jag helt anarkisktiskt och komponerar min egen dräkt, och frågar nån sen vad jag egentligen har för kläder på mig så ska jag glatt svara att "det är Årrenjarka-dräkten!", ha ha!

Fast jag vill ändå att det ska synas att dräkten är norrländsk, så jag överväger att beställa samma kjoltyg som Pite-älvdalsdräkten har, blå med smala röda och gröna ränder, det är så vackert! Det lutar åt ett enkelt blått livstycke till det, möjligen med röda kanter. Och så vit linneblus under naturligtvis. Den kommer bli sååå fin. Sen ska man få pimpa den efter personligt tycke och smak med vilket sorts knyt man vill ha i midjan, band eller nåt sorts bälte, påse eller väska samt sjal och spännen. Marinas örhängen med små torkade ekorrfötter känns ju fullständigt klockrent till en Årrenjarkadräkt, he he!

Så jädrans praktiskt med en folkdräkt alltså, då har man ju alltid något att ha på sig vid högtidliga tillfällen, hela livet. Och om jag nu dessutom ska köra min byfånestajl all the way så känns det ju nästan obligatoriskt...

Nä nu ska jag sluta sitta här och gagga, måste ta mig ut i världen. Det snöar som bara tusan ute! Sockerfri dag nummer 6 förresten, det känns helt lugnt, är inte sugen på något!

Det språkliga förfallet!

Suck. Varför får man svårare att lära sig saker ju äldre man blir? Eller är det bara jag som har problem? Det är skrämmande. Ska jag lära mig något idag så är det endast långvarig innötning som fungerar. När jag var liten läste och skrev jag fruktansvärt mycket. Jo, fruktansvärt mycket! Slutade dessvärre när jag var ca 16-17 år, och nu har jag tappat bort mitt uttryck, förlorat fantasin, ordförrådet har sinat. Men jag tänker- jäklar anakka- kämpa och slita med skrivandet tills jag hittar tillbaks igen!

Samma sak är det med språkinlärningen. Ångrar SÅ att jag inte tog franskan på högstadiet och gymnasiet på mer allvar! Det hade ju varit så otroligt bra att kunna, varför fattade jag inte det? Läste franska i sex år och det enda jag kommer ihåg är typ "Sur le pont d'Avignon, on y danse, on y danse" Nä fasen, till och med den sången har jag glömt!

Norska är ju ett språk som jag lever med i vardagen, haha, så det kan jag! Även om jag får läsa varje sida två gånger i norska böcker för att få med mig allt... Och så nordsamiskan som också finns här i huset, den är för mig ett mysterium, önskar att jag hade fått börja med den en sådär 10-20 år tidigare! Jag tål inte att inte förstå vad TH säger ibland, det gör mig helt galen! Så jag kämpar och sliter med ordböcker och Gulahalan, det tar sig väl, men det går hemskt långsamt.

Lulesamiska var vardagsspråket här i Årrenjarka, och i andra små nybyggarbyar här i trakterna (så vitt jag vet talade de i alla fall även samiska i Peuraure), fram till min morfars generation. Då morfars mamma kom från Tornedalen och inte talade samiska så blev det att barnen inte lärde sig. Då började det väl även närma sig de tider då det inte var fint att tala samiska. Det gamla icke-samiska men likaväl samiskspråkiga arvet är alltså något som har gått förlorat, och det känns fattigt! Till och med vår gamla Kvikkjokks-dialekt är utrotad, när mamma började skolan i Jokkmokk fick hon gå marsch pannkaka till talpedagogen och lära sig att arrrtikuleerrra. Så dumt!

Nä, nu ska jag fara och nöta på skidorna. Dagens låt: Måndagsbarn.

Quickjocks församling

Har suttit och läst igenom 1890 års folkräkning i Kvikkjokks församling. Där kan jag läsa namnen på mina Mannberg-förfäder här i Årrenjarka, och på Kvikkjokksbornas förfäder. Inget nytt direkt, jag har en flitig moder som har släktforskat grundligt över hela älvdalens släktskap tillbaks till slutet av 1600-talet då de första nybyggarna, däribland Mannbergarna, kom till Kvikkjokk.

Till Kvikkjokks församling räknades då även Sirkas och Tuorpons "lappbyar", som det står. Det som verkligen var gripande var att se alla dessa gamla släktnamn som såvitt jag vet har gått ur tiden. Har då aldrig förut hört talas om efternamn som Fidna, Malla, Panto, Segal, Tjagge, Jomik, Parrak, Abril, Kirtsa, Påggå, Pånja, Silpa, Huljo, Julkus eller Pärta. I vissa fall kanske det bara var ett par familjer som delade samma namn, och då räckte det ju med att det kanske bara föddes döttrar, eller att sönerna förblev ungkarlar, för att namnet skulle bli ett minne blott.

Lustiga titlar en del personer hade. "Fjellapp", "hemmansegare", "arbeterska" och "fattighjon" kan man ju räkna ut innebörden av, men vad menades med att vara en "lös piga" eller en "lös fjellappdräng"? Kanske att man arbetade för flera olika och inte bara för en och samma hela tiden.

Nej nu ska jag gå och äta lunch hos moderskeppet. Jag tror det bjuds på stekt löja idag, gott!

Björkeld, renkött och nybakt bröd

En snabb rapport mellan brödbaken! Bakar små grova rundstycken med olivolja och lite honung, brukar bli jättegoda. Eldar i vår Tulikivi (finsk täljstenskamin) också så tempen i köket stiger! Men det är skönt när det är under -20c ute.

Igår var vi och köpte en matren i Pajkasviken, ca 2 mil härifrån. Så nu ligger en stor renkropp här på köksbordet och tinar och väntar på att få ryggen ledad. Längtar efter renkok och märgben!

Mamma ska bjuda på palt ikväll. Hon ringde tidigare och bjöd oss och berättde att hon släktforskat fram att vi är släkt med arjeplogssamer på morfars sida, nåt som vi inte vetat tidigare. Släktforskning är ju så himla intressant!

Oops måste springa till ugnen.