En mardröm avklarad

Igår när jag skulle ge hästarna lunch kom Thytur inte ner från skogen. Han stod uppe på kullen med hängande huvud, tom blick och manen full av mossa, ett tecken på att han rullat sig väldigt mycket på marken. Jag såg på en gång att han var akut sjuk, och att det verkade vara kolik. Jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag tog på honom en grimma och ledde ut honom ur hagen och började gå. Efter kanske 40 meter kastade han sig ner på marken och ville rulla sig, jag fick skrämma up honom. Jag släpade iväg med honom och ringde till veterinärens akutnummer, tack och lov har jag sparat det numret i mobilen!

"Du måste komma!" ropade jag i hans telefonsvarare efter att ha beskrivit symptomen. Han ringde upp efter ett par minuter, "Jag kommer! Jag är i Lule på möte, men jag far. Fortsätt att knalla!"

Så det var bara att gå och gå. Thytur var helt väck av magsmärtorna, apatisk, släpade med fötterna, försökte lägga sig ner hela tiden. Fyyy så hemskt. Jag tog ut Kría och Kengála ur hagen också för att ha som draghjälp, men Thytur blev inte upplivad av det som jag hade hoppats, trots att Kría sprang runt lös som en yster vildhäst på grönbete och hoppade och bockade. Mamma och TH avlöste mig i runtsläpandet av Thytur. Man MÅSTE hålla hästar med magsmärtor i rörelse, det är jätteviktigt!

Efter drygt tre timmar kom veterinären gasande med stetoskopet i högsta hugg. Han konstaterade kolik och halade fram sprutor och kanyler. Han förklarade att kolik kan hästar få ibland utan att man kan lista ut varför. "Men nu ska jag göra honom frisk har jag tänkt!", "Hur gör du då", undrade mamma. "Jamen jag är ju trollkarl förstår du!", skrattade han. Puh, det kändes ju betryggande att höra. Thytur fick en kramplösande spruta och en B-vitaminspruta, och helt plötsligt så blev han faktiskt frisk! Inga fler försök att kasta sig på marken, ingen mer häftig andning. Han var bara väldigt, väldigt trött. Herregud, jordens lättnad. Vi gick från förtvivlan till småskratt på en minut. TACK för mediciner och veterinärer.

Idag är Thytur fortfarande lite slapp tycker jag, men han har inte ont längre. Hästarna står högst upp på sin kulle och solar och myser. Jag är bara så himla glad att allt gick bra.