Ull bortskänkes

Nu har jag inte skrivit något om hästarna på länge. Kan rapportera att de lever och frodas. Att ha islandshästar i maj, är att leva med vandrande pälsberg. De ullar ner allt de kommer i kontakt med (läs: mig). Nu har ungefär 70 procent av vinterpälsen släppt från fästet, bara för att trassla in sig i resterande 30 procent. Någonstans därunder döljer sig en tunn glänsande sommarpäls, även om det är lite svårt att föreställa sig! Jag drar på mig regnstället, greppar stålkardan, och borstar och borstar och borstar. Drar bort mjuka ulltovor runt öronen, kammar hovskäggen, kliar bort den allra mjukaste ullen under magen. Jag borstar varje häst i en halvtimme åt gången, utan att se nämnvärd skillnad. Ihärdighet är nyckelordet! Hästarna blundar och njuter.

Nyborstad Kengála, fräsch va!

Mmmm... mjukt!