Ute vid husväggen upptäcker jag små uteliggarbarn. Hade helt glömt bort att jag petat ner solrosfrön från fågelbordet i den första glimt av barjord jag såg, nån gång i mitten av april. Och de har grott och vuxit upp, grova och glada. Helt utan pjosk och fjäsk från min sida, i nattfrost, torka, snålblåst och spöregn. Undrar hur mina superbortskämda vingliga farstugroddar hade sett ut med den icke-behandlingen? Bättre och starkare? Inte omöjligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar