Besatt av NAMN samt Upptäkten av Campbell-galleriet

Är det något jag verkligen är genuint galen i så är det vackra namn. När jag var liten "samlade" jag på hästnamn, jag satt och skrev av travtabeller och såg på alla hästhoppningstävlingar på tv och hade låååånga tjatiga namnlistor. Nu är det mer människonamn jag är inne på. Det mest spännande som finns är när folk jag känner får barn och ska välja ett namn. Jag blir rent nervös, speciellt om de tar lång tid på sig att bestämma. Lite sjukt är det nog. STACKARS mina eventuella egna barn, de kommer ju att heta Pippilotta Rullgardina och värre än det!

Jag har alltid varit mest förtjust i nordiska namn, det kulminerade nog ifjol när jag var helt övertygad om att Björk och Lill-Fura måste vara världens vackraste flicknamn. Nu har jag nog blivit lite överdoserad av nordiska namn och börjat glida in mer på namn i stil med Laura och Vivienne. Fast jag som nu är så gammalmodig och intresserad av släktens historia tycker ju självklart att det är fint med de gamla återkommande släktnamnen. Jag själv har bara gamla släktnamn, och jag har alltid haft glädje av känslan av att vara en del av historien även om jag ibland önskat att jag hetat Viktualia Efrahimsdotter.

En av de flera tidigare "Magdalena-Mannbergorna", dock inte den äldsta kända Magdalenan i min släkt. Bild från boken Jokkmokk - natur och kultur genom tiderna. "Clockerens dotter" Eva Magdalena Manberg i Quickjock, avtecknad av den besökande skotten John Francis Campbell, 1850. Klicka på länken för att se bilden i färg. Denna man, "Klockern at Quickjock" torde då vara hennes far, ännu en av våra Mannberg-förfäder. Har aldrig sett den bilden förut. Det där Campbell-galleriet var väldigt intressant att se måste jag säga.