Herregud vilken helg!

Kom just in från en otroligt avslappnande och huvudvärks-förintande ridtur med Kengála. Himlen som persikor och vaniljsås, snön som sockervadd, hästen glad och varm. Precis vad jag behövde efter denna helg, puh...

I korta drag: Åkte ner till Jokkmokk på fredagen, mötte THs arkeologpolare, satte upp en lavvu vid hembygdsgården, där de påstod att jag skulle sova, ha ha! Stekte välmarinerat älgkött och åt med marknads-tunnbröd, gött.

Snarast möjligen efter måltiden bjöd jag in oss till Rödingstigen dit vi for. Sen for vi på folkan där det var en miljard människor, med mina glesbygds-ögon mätt i alla fall...

Kul att den enda människa jag har bild på är den enda människa jag ser till vardags, ha ha!

Där fick jag höra att hovslagaren skulle komma klockan sju på lördagmorgon och hämta mig, trodde ju först att det var ett skämt, men det var det ju icket! For till öfvre träsket och sov och lämnade forntidsgubbarna till sitt öde i lavvun... Så klockan sju kom alltså min nya hovslagarinna med assistent och hämtade mig, och vi for västerut. Såg elva älgar längs vägen, tjejerna var ganska fascinerade. Jag berättade att i urtiden, när jag var liten, så såg man ibland uppåt hundra älgar längs vägen så här i februari, he he... Kanske överdrev lite. Tror det mesta jag sett är 53 älgar eller nåt sånt. Men jag har faktisk hört om någon som sett hundra. Skoningen gick jättebra, hästarna var snälla och tacksamma. Thytur betedde sig riktigt moget, bortsett från att han stegrade sig två gånger, ha ha! I Årrenjarka hade det varit -35 den natten.

Jahapp så for vi tillbaks till Jokkmokk, "Skjutsa mig till min kåta", sa jag, ha ha! Gubbarna hade överlevt natten. Vi for och åt och gick runt på själva marknaden. Jag åt två maträtter på 50 meter, var helt utsvulten. Köpte den nya boken "Aktse, på nio rökars håll" på Ajtte. TH köpte mig ett knivbälte nere på Samernas, är så glad för det, har inte haft nåt bra bälte på år och dar.

Till slut for vi hem. Bilen startade inte först, fick fara och köpa en startkabel. Var helt slut vid det läget! Somnade som en stock när vi kom hem. Vaknade som en... stock (?) på söndagsmorgon. Då var det dags för hundtur med ett gäng engelsmän. De kom sent och hade dåliga kläder, så TH fick följa dem tillbaks till anläggningen och hjälpa dem klä på sig... Turen var vid det laget nästan två timmar försenad, så vi insåg att TH inte skulle hinna med till Jokkmokk på Nellys dop.


Och det var fanken knappt att jag hann ner i tid själv, kom tio minuter efter avtalad diktläsnings-genrepnings-tid insnubblande på Rödingstigen, oombytt och fullständigt opiffad, ha ha! Så det blev stress hela vägen in i Gamla Kyrkan. Men där var det vackert och lugnt och fullt med glada människor, så vi blev lite lugnade, även om jag och min fadderkollega fortfarande var lite nervösa för dikten vi skulle läsa. Men allt gick jättebra, det var ett otroligt fint dop! Alla inblandade var jätteduktiga, inte minst Nelly som var som guds egen lilla lammunge! Prästen Annika är ju en helt fantastiskt positiv människa och hon höll ställnigarna så att ingen behövde vara nervös. Och så fick vi lyssna till helt otroligt fin sång av två Jokkmokkstjejer, tur att vi läste vår lilla dikt före sången, annars hade jag då bara snyftat mig igenom verserna! Har tyvärr inga bilder från själva ceremonin då vi faddrar stod upp genom hela proceduren. Hade ju inte varit så snyggt att stå och vifta med sin mobilkamera i det läget!

I alla fall, det är så himla kul att ha fått ett litet gudbarn, det känns verkligen som en ära! Ett litet barn att följa genom hela livet. Som i dikten vi läste:

Att få ett litet gudbarn är en gåva och en ära
- att man är så betrodd att stå ett liv så nära.

Konferens i sakristian före dopet.

Efter dopet! Nelly och hennes pappa pustar ut.

Efteråt var det dopkaffe med jättegoda smörgåstårtor och presentöppning. Hoppas att de Kvikkjokksproducerade små skinnhandskarna jag gav passar och kommer till användning!

Men sen när jag skulle fara hem så började allt att jäklas. Det vräkte ner snö. Jag körde fast med min kära älskade älsklings-Volvo i plogkarmen på Wolfsgatan. Suck, orkar inte ens tänka på jäkelskapet. Tur att man har starka händiga polare som kan rädda en ur knipan i alla fall! När jag sedan till slut svängde in på Kvikkjokksvägen fick jag ploga mig fram genom en decimeter snö (överdriver inte!) i sisådär fyra mil, då jag tillslut mötte plogbilen. Dessvärre drevade vägen lika fort igen, för det blåste som tusan vid Skalka. Det tog nästan två timmar att köra mina 10 mil hem! Var helt slut när jag kom fram.

Vaknade med huvudvärk i morse och pulsade ut i snön ner till restaurangen för att laga lunch åt byggarna. Fick sedan en sån himla lust att rida, när jag såg att solen började spricka fram mellan molnen, och nu efter ridturen mår jag mycket bättre! Ska alldeles strax lägga mig i soffan med minst tre liter te och en väldigt lättläst bok, typ Plupp eller något liknande...