Vårkänslor!

Ute är det smällkallt (-35 i natt) men blixtrande vackert, med en nyvaken vårsol som strålar för att ta igen all förlorad tid. Hästarna, som har lufsat runt i vintermörkret som stillsamma mammutar, får vårkänning och busar runt i hagen med ystra språng, hundarna sitter på taken till sina kojor som levande solfångare.

Jag i min tur har blivit helt trädgårdsgalen! Har aldrig tidigare i mitt liv kännt ett sånt begär att odla och plantera, märkligt! Surfar runt på frösidor, antecknar latinska namn på rätt sorts spenat, lusläser trädgårdstidningar, ser programmet "Engelska trädgårdar" på SVT. Min dröm är att ha en prunkande trädgård med alla möjliga intressanta växter och mysiga små läshörnor. Kan tyckas att jag bor på fel plats för en sådan hobby, här bortom allt vad växtzoner och odlingsgränser heter får vi ju i princip bara vara glada att potatisen tar sig!

Min ultimata dröm är att ha ett nyazeeländskt Kanuka-träd här på framsidan av huset. Ett litet knotigt bergsträd, som blir fullkomligt översållat av vita små honungsdoftande blommor på sommaren. Jag tänker att det borde gå. Kanukan växer ju högt uppe i bergen på Sydön, där det är snö hela vintern och där ena fruktansvärda stormar härjar på hösten. Har så många fina minnen från hästäventyr i de blommande Kanukaskogarna uppe i bergen, och det känns som att jag kommer att sakna deras fantastiska doft för resten av livet! Sist jag var på NZ köpte jag med mig Kanuka-frön hem. Allt gick bra, de grodde, jag var så glad! Men en frostig majnatt så glömdes de späda små liven ute på altanen, och de frös. Har aldrig riktigt kommit över detta trauma. Kanuka-frön finns förstås inte att köpa i Sverige. Men igår gav jag efter för drömmen och beställde både kanuka- och manukafrön (en lite mer småväxt variant) från NZ! Hoppas allt går väl nu, så kan jag kanske sitta och filosofera under mitt Kanukaträd om en sisådär 20 år...

Kanukablommor.