Den rosa Graalen, blomsäsongens efterrätt

Nu har jag gått och sagt farväl och adjö till mina blommor i en månads tid. Men de vill inte ge sig! Inte kunde jag ana att jag skulle få avsluta september månad med en bild på en blommande fingerborgsblomma. Som jag har längtat efter att få se den. Sakta, sakta, saktaaa har den växt, nog hade den föredragit varmare väder. Men blomma hann den!

Jepp. Nu är jag NÖJD. Den övervintrade fingerborgsblomman var en sån där drömblomma för mig, min heliga blom-Graal, som kändes lite ouppnåelig på något sätt. Men nu har jag fått se den. Jag har fått se allt jag ville se i min trädgård, allt jag drömde om. Otroligt tillfredsställande! Nu får det börja snöa om det vill. Nu är jag redo för den kalla vita årstiden då nya blomdrömmar - garanterat - börjar gro.

Väderobservation

Skickade nyss in två-obsen till SMHI. Det är inget väder just nu, bara moln. Möjligen kan dock dessa moln leda till väder inom den närmsta framtiden. Himlen är nämligen täckt till sju åttondelar av uppdragande cirrus. Ett nytt vädersystem är på ingång.

Temperaturen: 9,7 grader. Och sikten: oändlig.

Kondensstrimmorna av flygplanen som går mellan Alta och Oslo räknas också som cirrus.

Amaryllis-stress!

Nu har jag beställt julens amaryllisar, puh! Är lite amaryllissnobb och vill helst inte stå på ICA i december och välja mellan två standardsorter. Det finns stort utbud av vackra amaryllisar på olika webshopar, men det gäller att ha framförhållning och hugga snabbt! Det märkte jag i fjol då jag skulle beställa en "Picotee" som mormor så gärna vill ha. I oktober fanns de inte att få tag på längre! Så i år beställde jag snabbare än snabbast. Jag köper från odla.nu.

"Aphrodite", till mig själv.

"Picotee", till mormor.

"Exotic star", till mamma.

Elsan Lauren Neitan wuokokes Wiesom ja salog Jabmen

I en bunt med gamla släktbrev gjorde jag nyss ett intressant fynd. Där låg ett litet häfte med en kristen berättelse på lulesamiska, från 1811. Den heter "Elsan Lauren Neitan wuokokes wiesom ja salog jabmen" och är skriven av en präst som hette Theophilus Gran, som var verksam i bland annat Jokkmokk, där den här historien utspelar sig. Jag googlade och hittade bra info, en avhandling om själva berättelsen här (pdf, sidan 27). Dock står det ingenting om att den ska vara översatt till samiska. Originalet är på svenska, och heter "LAPPFLICKAN ELSA LARSDOTTERS UPPBYGGELIGA DÖDSSÄNG OCH SALIGA DÖD".

Försidan. Historien handlar om stackars Elsa kommer till skolan i Jokkmokk och blir väldigt sjuk i lungsot. Hon samtalar med prästen under sin sista tid, om sin längtan efter att ta nattvarden och att dö. Ingen mysläsning direkt!

Första sidan. Det börjar typ ungefär: i början av året 1764, kom till Jokkmokks skola en sameflicka som var tretton år, och hon hette Elsa Larsdotter, från Sjokksjokk.

Sista sidan. Elsa dör till psalmsång. Först har hon dock bekänt sina synder (hon somnade när hon vallade renar så att två försvann).

Aconitum hemsleyanum

På grund av den ovanligt kalla sommaren här så har blomningen blivit förskjuten flera veckor. Tur att september blev relativt mild så att allt hann slå ut ändå. Det är först nu som vi har haft några riktiga frostnätter med cirka fem minus. (Perennerna är fullständigt oberörda av fem minus, så härdade som de blivit av denna isande sommar.) Just nu är slingerstormhatten som finast, fullständigt översållad av hundratals vinröda blommor!

Frusen sallad

God morgon! Här är det lite frostigt men solen börjar spricka fram mellan altocumulusen, det blir en fin söndag.

Något säger mig att jag borde ha skördat den sista mangolden igår...

Inte lätt att fånga Pass på bild, det gäller att ha snabb slutartid och vara bra på lockljud, he he! Finnspetsar i mitt hjärta.

Avkastning på blomkapitalet

En del perenner har vuxit sig så stora att jag kan dela dem i flera mindre plantor. Stäppsalvian från ifjol delade jag i sex bitar, en planterade jag tillbaks där den stod, de andra fick inviga min nya rabatt som jag ska fortsätta fylla till våren!

Före delningen. Det är inte sunt för plantor att bli för täta, då får de lätt mjöldagg.

Här blir färgschemat (troligen) lila - rött - grått! Visualiserar den här rabatten full med röda lupiner och rysk martorn (silvergrå). Sedan ska jag fylla på med röda lökväxer, typ liljor och tulpaner.

Stycka packa plocka rensa skörda sylta

Idag var det höstdagjämning. Det snöade på fjällen och vi styckade kött. Nu är det snart vinter. En tid då vi lever på våra låga levnadskostnader. På det som höstens skördar har gett. Nu väntar jag nästa lön i mars nån gång. Lite studiebidrag får jag fram till jul förstås. Det ska gå bra. Bara jag kan undvika att köpa så många grejer. Jag får tänka på min stenterapi när det känns som mest frestande. Utlandsresan som jag drömde om har jag insett att jag kan glömma. Men det är lugnt. Lugnt är ordet.

Nu har jag fem månader av mitt fria liv och inget annat framför mig. Så skönt. Det är värt varenda krona som jag slipper spendera.

Jag väljer själv hur jag vill leva.

Rönnbärsgirlanger

För mig är ett perfekt (och lagom ansträngande) pyssel för ruggiga och förkylda höstdagar att tillverka rönnbärsgirlanger, mitt finaste höstpynt! Eller ja, året-runt-pynt faktiskt...

Rönnbär, som små söta äpplen i miniatyr. Färdiga att träs på en stark tråd.

Årets färska girlang hänger i takstocken, lär även hamna i julgranen om några månader, eller i något fint ris i en vas.

Några år gammal girlang, mörkröd och vacker. Så torkad och hård att den skulle kunna gå att använda som halsband!

Freja

Mamma och pappas fina hund (-Hund? Freja är ingen hund! som pappa säger) har just fyllt 6 år. Önskar att jag kunde trolla så att hon inte blev en enda dag äldre, tiden går alldeles för fort. Söta fina stora lilla Freja.

Bönhörd

Åh, vad jag har börjat sakna starka färger här på slutet av blomsäsongen. (Så gott som alla mina blommor är dovt rosa, lila eller svarta.) Så döm om min förvåning när en av de svarta vallmorna häromdagen slog ut med alldeles knallröda fransar! Så himla märkligt!

Jag tar det som ett tecken från blomguden: det är dags att anlägga en rabatt full med röda blommor!

Letting go

Stenar lär mig att släppa taget om saker och jag kan rekommendera att prova min högst ovetenskapligt utarbetade "stenterapi" om man har problem med "ha-begär", hur det än yttrar sig. Allt man behöver göra är att fara till en strand där det finns fina stenar. (Förmodligen fungerar metoden bäst om man verkligen kan uppskatta det fina med stenar.)

Lektion 1. Leta efter fina stenar. Se så otroligt många vackra stenar det finns, små konstverk. Samla stenar, ta så många du vill. Ta med dem hem och gör ett fint stenarrangemang inne eller utomhus. Tänk vilket fynd du gjorde och tänk, det var gratis!

Lektion 2. Leta fina stenar. Det är viktigt att du verkligen hittar stenar som du tycker om. Lägg dem tillsammans i en hög på stranden. Memorera vars din stenhög är. Tänk: du kan när som helst komma tillbaks och hämta dem, om du vill. Far hem utan en enda sten. Om du snart kommer över tanken på din stenhög kan du gå vidare till lektion 3.

Lektion 3. Leta fina stenar. Ta upp stenar som du tycker om, en åt gången, och titta på dem ordentligt, håll dem en stund i handen. Tänk: åh, vilken fin sten. Lägg tillbaks dem där de låg, samla dem inte på hög. Far hem utan en enda sten. Denna lektion kan man fortsätta med livet ut.

Självplågeri

Det är nästan omöjligt att ta skarpa bilder av små blommor på 150 centimeters avstånd med ett teleobjektiv på full zoom, när man står och snörvlar och nyser om vartannat och är allmänt skakis. Just därför MÅSTE jag försöka.

Inte så skarpt, men jag gillar formerna och färgerna. Kransveronika.

En ringblomma slår ut på ett lotus-liknande sätt.

Slingerstormhattarna öppnar sina gap. Gillar blomman till höger som drägglar.

Solrosens blad har börjat svartna, det får blommorna att lysa som små eldar.

Lågvatten

Det är garanterat inte så smart att plaska ut i sjön i småstövlarna när man är så förkyld som jag är. Det var läckage kan jag lova. Men nu har jag förlängt sjöhagen ytterligare så att hästarna kan gå där och äta all vass och sjögräs de bara orkar. Orkar inte tanken på att filifjonkorna ska gå i skogshagen och äta dyrbart hö när det ännu finns gräs, bara för att jag inte ids haga in dem ordentligt. Nu ska jag dra på mig tjocksockorna, koka te och läsa tidningar...

Potatislycka

Idag har vi tagit upp "Årrenjarka-halvmandeln", världens godaste, finaste och friskaste potatis! Den växte till sig rejält på slutet och det var massor av potatis i år. Det är vår helt egna släktsort som har odlats här så länge någon kan minnas. I början av 1800-talet kom vår släkt hit från Kvikkjokk och då hade de med sig den. Det är en fin känsla att vi fortfarande äter precis samma potatis. Våra strävsamma småbrukarförfäder har inte lämnat arv efter sig i form av silverskatter eller rikedomar, men jordens GULD är ett arv som vi har att förvalta i all framtid!

Sommaren återvände!

Nu NJUTER jag av solen! Sola sola sola. Det dröjer några månader till nästa chans.

Kaos på andra sidan jorden

Dessa dagar tänker jag mycket på mina vänner i Christchurch. De flesta av mina bekanta i NZ bor där. En vän skickade en länk till en karta där man ser hur många jordbävningar det varit de senaste dagarna, det är HELT galet, klicka här för att se den. Blir så ledsen när jag tänker på förstörelsen. Christchurch är en jättevacker stad i gammal engelskinspirerad stil med många vackra stenhus och en stor vacker katedral i centrum. Nu har katedralen sprickor och många gamla hus måste rivas. Broar har rasat, vägar har spruckit och vattenledningar är av. Helt ofattbart.

Jordbävningen på Haiti var ju en enorm katastrof, en tragedi som inte går att jämföra med den i NZ, trots att det var lika kraftiga skalv. Men för mig kändes det mycket mer avlägset och svårt att relatera till. När det nu hände på en plats som jag känner till, i ett samhälle som är så likt mitt eget, blev det plötsligt en helt annan sak. Nu förstår jag hur otroligt liten och maktlös man kan känna sig när jorden skakar.

Vad tänker Kengála på?

Kengála är vanligen en skeptisk natur, men de senaste dagarna har hon självmant kommit fram och velat bli kliad. TH tycker hon speciellt mycket om. Känns fint att hon vill ta kontakt. Ibland är hon rena vildhästen som bara springer undan och står och plirar på avstånd med sin tankfulla blick under den långa luggen. När man väl får fatt på henne är hon däremot väldigt väluppfostrad och tar sin roll som ridhäst på stort allvar. Hon har alltid varit sån. Svårflörtad. Det skulle vara så otroligt intressant att veta hur hon tämjdes, tränades och levde på Island. Hon levde där i tio år, vilket är rätt så länge för en häst som exporteras.

Blomterapi

Allt som har med min trädgård att göra är avkoppling för mig. Som medicin för en ibland överhettad hjärna. Att gräva och få jord under naglarna, speciellt. Men även att bara fotografera, i minnet eller med kameran. Stirra på blommorna och bladen, formerna och färgerna. Att tänka: Hur skulle jag kunna skapa mer harmoni här? Träna på att tänka konstruktiva tankar.

Svart fjädervallmo

Höga ståtliga perenner fångar upp det sista kvällsljuset.

Närbild av amerikansk älgört.

Flocklilja, Chianti.

Stäppsalvia, salvia nemorosa, är härdig, breder snabbt ut sig, och blommar med lysande lila spiror.

Humlor älskar verkligen stäppsalvia. Älskar länge, för stäppsalvian blommar från juni till frost.

En jättebra kantväxt i blombädden.

En epok går i graven

Kommer snart att få en ny telefon. Snartsnart. Min gamla fina levde i drygt tre år, varav två med tejp runt och hö som spretade ut ur honom. Tills han i förra veckan, väldigt målmedvetet, började stänga av sig själv. Program efter program. Slutet kom. System closed: main. Blank skärm. Tack för allt lilla vän. Allas namn som du har läst upp med din härliga accent (talfunktionen som ufona kom och rövade bort en natt). Alla naturens krafter som du har utstått. Vila i frid i min byrålåda.

Skymningsvarelser

Jag tror på allt, sa en vän. Jag har kommit till en punkt i utvecklingen då mitt ego börjar brytas ner. Mina rädslor blir svagare. Jag accepterar allt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska kunna skriva om det som jag tänker på. Men i helgen har jag fått höra saker som gjort mig så glad. Vi bor på en speciell plats, kan jag säga. Min största utmaning är att sluta bli så förvånad hela tiden. Att bara ta det lugnt och acceptera. Allt är som det ska. Vi är inte ensamma. Skogen, vikarna, uddarna som lyser av guld i solnedgången, allt lever. De uråldriga stränderna. Fotspåren är kvar i sanden.

På sin sten i sjön sitter fågeln kvar.

Nä huvva

Sitter på kontoret på jobbet och försöker fömå mig att skriva en inlämningsuppgift till skolan, men jag kommer inte över ARGHETEN, och ur ilskan föds sällan perfekta grammatikresultat (men väl perfekta cafe lattes, en ny upptäckt). Är lite butter för att en viss person stigit upp ur sängen i natt bara för att i sin enfald hasa iväg till min dator och avinstallera saker som jag behöver och som tyvärr inte finns att återinstallera. För att personen "kommit på vad om är fel" med min dator. Jaha. Avinstallera hela jädra datorn då, så är det inget fel med den längre! Förutom att den inte finns. Suck.

En sak att glädjas åt är dock Mia Skäringers återkomst som bloggerska. Hon är bara fantastisk. Och som hon bloggar! Det bara sprutar ut inlägg.

Saker jag såg

For på en liten körtur mot Kvikkjokk efter jobbet ikväll. För att rensa hjärnan. Och för att "se om jag ser nåt". Och jag såg:

1. En sjöfågel som satt helt ensam på en sten ute i sjön. Han satt och tittade på den vackra utsikten mot den glödande solnedgången över de snöpudrade fjällen i väster. Helt ensam. Rak i ryggen satt han också. Nästan lite mänsklig såg han ut. Lite rörande syn faktiskt, men så är jag ganska fjantig också.

2. Fladdermöss, för första gången i livet! De flaxade härs och tvärs över vägen vid klippbranten i berget. Buhuuu, lite äckliga.

3. På hemvägen såg jag en stooor stjärna i öster, som jag inbillade mig växte i storlek och liksom följde efter mig (jag är sjukt rädd för ufo:n), men det var nog bara aftonstjärnan. Har inte riktigt hunnit vänja mig vid stjärnhimmeln ännu, det tar några veckor in på hösten innan jag lugnar ner mig.

Kan inte sluta lyssna

Så otroligt bra gjort. Årets låt i min värld!

En bra investering

Köp en liten timjantofs i salladsdisken på ICA och gräv ner den i jorden. Efter ett par månader i det fria har den brett ut sig och blivit en riktigt bullig och fin timjankudde! Och den kommer upp igen nästa år. Jag trodde förut att de kryddorna som säljs i salladsdisken skulle vara någon sorts mer svaglivad engångs-sort, men så är det verkligen inte!

Det finns inte många alternativ, när man varken har gevär eller kniv

Fick den här sången i skallen när jag nyss öppnade höladudörren i beckmörkret... Så sjukt konstigt att det var en länk till det här klippet på Facebook när jag nu kom in!

Så jevla bra!!!!