Trollterapi

Ska erkänna ännu en lite pinsam grej (för oooh, det är ju bara så skönt att lätta hjärtat här i bloggen, he he). Här kommer det: jag är rädd för troll. Än i denna dag, i denna ålder, efter alla kvällar och nätter jag spenderat i skogen så är jag fortfarande det. Det började när jag var liten och jag läste Tomteboken ("Gnomes" på engelska). Där var det såna hiskeliga bilder på hemska troll som jagade de små tomtarna. Speciellt en bild där det är vinter och skymning i skogen, och de mörka fula trollen kommer farande som rovdjur efter de små tomtarna, huuu... De där trollbilderna var det hemskaste jag visste, det var så verklighetstrogna. Men ändå läste jag den där boken om och om igen, och studerade bilderna med skräckblandad förtjusning. För mig var det mer en faktabok än en sagobok...

Så här ser de ut, min stora skräck, gaaaah!

Än idag kan jag alltså plötsligt bli jagad av troll i skogen, speciellt när det är vinter och skymning. Tycker att jag har något i hasorna, hör lufsanden i snön. Hör flåsanden som varken är mina eller min hunds. Jag törs aldrig kolla över axeln utan kör bara fortare. Minns en gång i fjol när jag på allvar trodde att det var kört. Jag åkte skidor i skymningen och kom just ut på en myr i skogen, när jag plötsligt hörde ljudet av trummor som närmade sig. Trolltrummor, var min första tanke (seriöst, jag är nog ganska galen ändå). Mitt hjärta stannade nästan. NU KOMMER DEM, tänkte jag. Men så kom ljudet av en elgitarr, och då försvann trollkänslan. Jag hade glömt att jag ställt om ringsignalen på min mobiltelefon till Run to the hills med Iron Maiden... har väl aldrig blivit lika lättad som då...

Stannade idag på en myr där jag brukar bli jagad av troll, för att försöka lugna ner mig lite. Det gick väl sådär, jag låter rätt så skrämd på rösten, hehe! Och batterierna tog tyvärr slut efter bara några sekunder.