Stolthet

Idag har jag ridit min 4-årige Thytur för första gången utanför hagen, och utom synhåll från de andra hästarna. Jag har tidigare i somras vant honom vid tränset, suttit på honom, lärt honom att svänga, och det viktigaste av allt, att stanna! Och han har inte glömt en enda sak som jag lärt honom, trots att det gått flera månader! "Hästminne" kallas det, tror jag...

Jag satt barbacka på honom och jag red honom runt ett varv runt på byavägen. Hela ridturen tog väl knappast mer än 4-5 minuter, men det är så man börjar med unghästar, en liten, liten bit åt gången. Thytur känns så stark och stabil att sitta på, han är så lugn och förståndig, och jag är så otroligt stolt!

Samtidigt blir jag full av vördnad för denna fantastiska hästras, och för de kunniga människor på Island som under mer än 1000 år har avlat fram dess otroliga psyke.

Ska garanterat få någon att fota nästa gång det beger sig, glömde ju det idag! Synd, hade verkligen velat ha bilder på denna händelse! Det kanske inte låter som någon big deal, men det är det verkligen för mig, eftersom jag har haft Thytur hos mig sedan han bara var 1 år, en busig liten köttbulle med mohikanfrilla.



Nej, nu var jag elak! Han var ju snygg redan då.