Wild & free just like me

Mina hästar lever utomhus året runt, i en stor och fin vall- och skogshage med milsvid utsikt från kullens högsta punkt. Vi har hagat in dem med delvis eltråd och delvis träbalkar. Men saken är den att denna hage enbart uppfattas som en teoretisk avgränsning av mina kära fålar. Herregud, de är byggda av 350 kilo muskler var, vill de fara nånstans, så far de. Och inget litet fjantsnöre med några små fjantstötar i kan stoppa dem!

Problemet är egentligen Thytur. Han har alltid varit en extremt tålig och obrydd typ, på gott och ont naturligtvis. Redan när han var liten lärde han sig att krypa ut ur staketet, mellan eltrådarna, och han blev mer och mer van vid elstötar. Nu kan han stå och luta sig fram över tråden utan att reagera. Och med hela hans tyngd på tråden, så släpper tillslut något fäste eller så knäcks rentav nån stolpe. Och så knallar han ut, med sina damer i släptåg.

Såhär gör de oftast när de inte får sin mat i tid, om de fått vänta en timme för länge. De ger helt enkelt upp hoppet på människorna och tar saken i egna hovar, för de här hästarna har en sån hemskt stark instinkt att klara sig själva och hitta sin egen mat. Alltså, jag tycker egentligen att det är bra att de är tuffa och självständiga, men jag är så less på att laga staket och skarva trådar!

"Tänker du mata mig? Bäst för dig att du matar mig!"

I november var jag och syster och hälsade på våra polare i Uppsala och jag hade lämnat TH att mata hästarna. Jag hade skrivit en hemskt tydlig tidtabell över rutinerna och tjatat om hur viktigt det är att hålla tiden. Men, suck... Jag tror att klockan var över elva på kvällen när jag ringde och hörde om han hade varit och gett dem kvällsmat. Nää! Men han skulle ju juuust gå och göra det. Ja skynda dig då, för nu är du försenad! Fem minuter senare ringer han upp och säger att staketet är rivet och hästarna är borta. Spåren leder ut på vägen och mot Kvikkjokk... Han fick vackert hämta en hink kraftfoder, en grimma och ett grimskaft och starta fyrhjulingen. Han fick köra efter deras spår i fyra kilometer innan han hann upp dem, de hade stannat när de hörde ljudet av fyrhjulingen, för det ljudet betyder "mat!"... Så satte han grimman på ett av stona och körde hem, de andra töltade så fint efter. Sedan dess har till och med TH förstått vikten av att hålla tiden, ha ha!